nikkodango

Sommaren 1991 var Sovjetunionen en vacklande koloss. Dess valuta rubeln befann sig närmast i fritt fall. Detta skapade många märkliga situationer under vårt första besök i Lettland. Vi var ju inte jätterika och de var inte jättefattiga, men ändå tjänade en lettisk arbetare cirka 125 kr i månaden översatt till svenska pengar.
Kvinnan på färgbilden var direktör för konfektionsföretaget Lauma i Liepaja. Företaget var Sovjetunionens största tillverkare av damunderkläder. Där kom förresten en av våra fördomar på skam, vi hade gott om fördomar i bagaget före resan. Sovjetiska damunderkläder tänkte vi oss som jättetrosor modell cirkustält passande ryska dopade kulstöterskor.
Det vi sedan såg var en trivsam fabrik med stora maskinhallar och avancerade vävmaskiner som med stor hastighet producerade vackra spetsmönster.
Direktören var en kvinna med stil. Hon tjänade bra och utstrålade den elegans och det självförtroende som man gör om man tjänar bra.
Och där satt vi, två halvsluskiga grabbar från Sverige i jeans, jeansjackor och t-shirts. Nerstoppat ifickorna hade vi lika mycket rubel som hon tjänade på ett halvår. Det var en märklig känsla.
Det skulle vara ungefär som att sitta och snacka med Annika Falkengren på SEB och ha en tre - fyra miljoner i lösa sedlar nerpulat i byxfickorna.