nikkodango

Den 14 februari 1843 var en tisdag. Som alla andra dagar hände det saker runt om i världen.

 I Hummelholm i Nordmaling fick Erik Johansson och Brita Johanna Persdotter en dotter som fick namnet Brita Margareta. I Sävar i Västerbotten dog Olof Larsson efter ett långt strävsamt liv. Han var född den 21 augusti 1767 och blev alltså 75 år.

I Bergen i Norge gick Gesine Grieg med magen i vädret. Först den 15 juni behagade lille Edward titta ut.

I U.S.A. skrev Abraham Lincoln ett brev till två partikamrater där han förklarade att han tänkte kandidera till kongressen.

William Burness i Folgate, Middlesex, England föddes denna dag. Han fick dock bara leva i fyra dagar. Året efter, den 18 maj 1844, fick hans föräldrar William Burness och Sarah Weston ytterligare en son. Han fick också namnet William och verkar ha uppnått vuxen ålder. I oktober samma år dog pappa William, 24 år gammal. Två år senare gifte Sarah om sig med Charles Andrews, men de fick inga barn.

I London hade byggherren John Jay’s fastighetsaffärer växt så snabbt att han hade problem med finansieringen, och denna dag tvingades han lämna in en konkorsansökan vid konkursdomstolen i London. Det ordnande dock upp sig, och efter några år blomstrade affärerna igen.

I Rochdale, strax norr om Manchester, skulle den första kooperativa föreningen startas året efter av 28 vävare men just denna dag arrangerades en cirkusföreställning där under ledning av den på sin tid kände Pablo Fanque. Där förekom konstryttare, lindansare, jonglörer och annat som hör till en cirkus. En av de medverkande var William Kite, som var någon slags all-konstnär.



Inför denna föreställning gjordes en affisch där attraktionerna utmålades som alldeles extraordinära, som brukligt är med affischer. Någon måste ha tyckt att affischen var väldigt fin och ramat in den. Sen kan den ha hängt på olika väggar i många år för att drygt 130 år senare hamna i en antikaffär.

Den 30 och 31 januari 1967 var The Beatles i Sevenoaks i Kent i sydöstra England. De var där för att tillsammans med den svenske TV-mannen Peter Goldman spela in en promotion-film för låten Strawberry Fields Forever.  Goldman hade blivit rekommenderad för jobbet av Klaus Voorman, som varit kompis med beatlarna sedan de spelade i Hamburg. Det är Voorman som tecknat omslaget till Revolver.

Under en paus i inspelningarna gick John Lennon ut på stan och hamnade i ovan nämnda antikaffär som låg i närheten av hotellet. Han såg affischen och blev förtjust i det svulstiga språket och köpte den.

Den inspirerade honom till att skriva Being for the Benefit of Mr. Kite som finns på Sergeant Pepper-skivan.  Den 17 februari 1967 spelades låten in och den 1 juni släpptes albumet.

Jag har svårt att tänka mig någon annan pendeltågsstation inom SL-området som är vackrare belägen än Gröndalsviken i Nynäshamn.



Och så här ser den ut från sjösidan.

Den riktigt färgsprakande hösten har inte kommit i gång riktigt ännu. Det här är bilder tagna igår. 

Nu när det görs en amerikansk filmatisering av Stieg Larssons Millennium-trilogi så kan de ju låta Goldie Hawn spela Lisbeth Salander och då kan de låta sista delen heta "Tjejen som lekte med elden".

Det känns som läge för en uppdatering. Jag köpte ett nytt objektiv i förra veckan, ett 70 - 300. Här kommer några bilder med det objektivet. Globen är plåtad från Götgatsbacken, alla de andra är från Katarinahissen.

Ibland när man ser biografier över gamla rockstjärnor och skådisar kan man ibland läsa:"...och så började han experimentera med droger."
Visst låter det fint?
Istället för att säga att människan helt enkelt började knarka?
Då slipper man tänka sig sin idol liggande borta för omvärlden på en nerpissad madrass i en sunkig lya nånstans.
"Experimentera."
Man tänker sig laboratoriemiljö, vita rockar, rostfria bänkar, provrör och dyra analysapparater. Där går rockstjärnan och utför sina experiment och för noggranna anteckningar på ett protokoll som sitter fast med en klämma på en masonitskiva.
Ingen säger att ett fyllo "har börjat experimentera med alkohol."
Den som kör av vägen på fyllan "har börjat experimentera med centrifugalkraften.."
Nu blev jag lite hungrig. Jag tror jag ska gå och leta efter nåt ätbart i kylskåpet. Jag "ska börja experimentera med mat.."

Så här på sommaren går det mycket gamla filmer på TV. Många av dem är amerikanska och här kommer lite språklig hjälp för att förstå en del vanliga fraser:

”You’re a pain in the ass!” = Du är en smärta I stjärten. Används inte som diagnos utan mer för att antyda att den tilltalade är irriterande.

”Bullshit!” = Tjurbajs. Används som regel inte för att beskriva nötkreaturs avföring utan mera för att påpeka att den tilltalade för en oseriös konversation.

”You’re fired!” = Du är eldad. Har ingenting med brandvarningar att göra, utan används för att upplysa den tilltalade om att dennes anställning upphör med omedelbar verkan. Kan till exempel drabba poliser som kvaddat 150 bilar och ett antal byggnader för att gripa en snattare.

”I rest my case.” = Jag vilar min låda. Uttalas ofta av åklagare som inser att de blivit överbevisade av nån smart advokat.


Fler fraser kommer när de har dykt upp i min TV-ruta.

På min arbetsplats har dom bonat golven. Vissa golv, som till exempel fikarummet, har dom bonat två gånger. Det är bra, för då blir det ombonat.

Om den här lilla tjejen har fått leva ett bra liv, vilket jag hoppas, så fyllde hon 34 år för ett par veckor sen.



Jag gjorde lumpen på P18 på Gotland, som sjukvårdare. En del av utbildningstiden var förlagd som praktik på Visby lasarett. Det var då jag fick tillfälle att fotografera ett kejsarsnitt.

Den här dagen gjordes två planerade kejsarsnitt. På det första var jag med och tittade på för att vara förberedd på hur det gick till. Det som sker händer väldigt snabbt. Barnet måste ut fort och börja andas själv.

Vid dagens andra kejsarsnitt gällde det att hinna med att plåta och se till att inte vara i vägen. När barnet var ute följde jag med och tog bilder när hon vägdes och mättes och fixades i ordning.

Sen gick jag tillbaka till operationssalen och fotograferade när mamman syddes ihop.

Fototekniska data: kameran var en Leicaflex SL med objektiven Elmarit 2,8/35 och Elmarit 2,8/90. Filmen var Kodak Tri-X som pressades till 800 ISO och framkallades i D-76.

 

Våren 1980 var jag arbetslös. Under påskveckan fick jag ett tillfälligt jobb i oljehamnen i Nynäshamn. Vi var ett gäng grabbar som skulle rengöra tankarna på en oljetanker. Det var ett ganska stort fartyg, drygt 120 meter lång och fraktade mest asfalt. Därför var det en ganska smetig sörja som satt under värmeslingor och annat i de stora tankarna. Det var den vi skulle rensa bort med skrapor, spadar och hinkar.

När vi var klara efter en veckas hårt arbete skulle båten flyttas till en annan kaj tvärs över en vik. Det var en distans på några båtlängder. Vi klev upp på däck för att få en liten men ändock sjöresa när vi ändå hade jobbat en hel vecka på en båt.

Under manövern tyckte vi att fartyget närmade sig kajen med ganska hög fart. ”Men”, tänkte vi, ”de har väl gjort det här tusentals gånger och vet vad de gör.” Så vi var lite fascinerade.

När kajen kom allt närmare och vi inte märkte några tendenser till inbromsning flyttade vi oss från relingen. Strax efter rände fartyget rätt in i kajen. Farten var ju ändå rätt låg, så det blev inga skador på båten. Inget som inte lite färg kunde dölja i alla fall. Kajen däremot var av trä och blev kaffeved. Den fick senare repareras för flera hundra tusen kronor.

Sommaren 1994 var jag på reportageresa med en kollega till en textilfabrik i Vana-Vigala i Estland. När vi skulle hem igen hade vi rätt gott om tid efter att vi kört ombord bilen på färjan. Det var en vacker kväll. Solen var på väg ner och svepte in Tallinn i ett mjukt gult ljus. Vi gick en runda på färjan. När vi kom till en av livbåtarna tittade vi på mekanismen som skulle lossa den. Den såg fruktansvärt komplicerad ut med massor av stora drev och kugghjul och nån sorts vev.

”Hur ska man få den där i sjön om det händer något?”, funderade vi. Men så konstaterade vi att det händer ju inget med såna här färjor och så gick vi in och tog varsin öl.

Färjan hette Estonia. Tre månader senare sjönk den och tog med sig nästan 900 människor i djupet, bland annat för att man inte kunde få ut alla livbåtar.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, att ibland när man tvivlar på att allt står rätt till så korrigerar man sig själv med att de som styr kan och vet så mycket bättre. Vilket inte alltid är fallet.

Om ni har kommit över en begagnad månlandare som är i behov av service så kan ni skaffa en reparationshandbok från Haynes. Reservdelar kan vara ett problem, men hör med NASA.

På kvällen den 20 juli 1969 höll vi på och packade. Jag var 14 år och hela familjen skulle ut på båtsemester. Vi hade en Petterssonbåt som var 8,3 meter lång och 1,8 meter bred på det allra bredaste stället. Den hade en 60 hk Ford V8-motor som var placerad mitt i sittbrunnen och drev båten framåt via an drygt tre meter lång axel som löpte genom kölstocken och avslutades med en propeller strax under akterspegeln. Båten var byggd 1929 i mahogny och hette Liz.


"Liz" med delar av besättningen. Min pappa har tagit bilden. Förmodligen 1971.


Samma kväll landade den amerikanska farkosten Örnen med två man ombord på månen. De hade startat den 16 juli från Kennedy Space Center i Florida. Till att börja med drevs den av en Saturn V-raket, när den kommit upp och gått ett och ett halvt varv i omloppsbana runt jorden tändes det tredje raketsteget och skickade iväg den mot månen. Efter 30 varv runt månen landade själva månlandarmodulen, den som hette Örnen, på månens yta kl 21.17 svensk tid. I den fanns astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin. Ovanför dem kretsade kompisen Mike Collins i moderskeppet som skulle se till att de kom hem igen.

Alltihop direktsändes i TV. Vi, liksom resten av världen satt och såg på suddiga svartvita bilder. Det satt en kamera på ett av månlandarens ben för att kunna sända det historiska klivet. Min mamma var den enda i familjen som lyckades hålla sig vaken till kl 03.56 och bevittna det historiska klivet.


Det här är förmodligen Edwin "Buzz" Aldrin som kliver ner på månen, eftersom Neil Armstrong redan fanns på plats med sin Hasselbladare. Stillhetens hav ("Mare Tranquillitatis") är den plats på månen där den första landningen ägde rum.


När vi på morgonen lämnade hemmabryggan var Apollo 11-besättningen redan tillbaka i månlandaren. De hade varit på månens yta i två och en halv timme och samlat material och tagit bilder på varandra, så där som turister alltid gör. På kvällen den 22 juli började de sin hemresa.

Vi gick igenom Dragets kanal, slussade i Södertälje och kom in i Mälaren. Killarna i Apollo 11 gick igenom jordatmosfären och landade i Stilla Havet den 24 juli.

De plockades upp av hangarfartyget Hornet och hälsades välkomna av USA:s president Richard Nixon. Vi hälsade på bekanta i Sundbyberg.

Apollo 11:s resa var avklarad på 8 dagar. Vi var ute i två veckor. Hela familjen på sex personer sov i båten. En kväll slog vi nattläger vid Södra Almusholmen i Mälaren. Vi hade en underbar kväll, grillade korv och umgicks. Slängde en blick mot månen och funderade lite över det historiska som hänt.


Södra Almusholmen i juli 1969. En av mina absoluta favoriter bland alla bilder jag tagit.

Månen hade på något vis förlorat lite av sin mystik. I miljoner år hade människan fantiserat om att ta sig dit, och nu hade vi kommit dit.

Samtidigt hade på ett annat sätt mystiken ökat. Det här var bara början. Nu skulle vi ut och upptäcka hela solsystemet, ingenting var omöjligt. Om vi då hade blickat 40 år framåt i tiden hade vi tänkt oss bosättningar på månen och reguljära pendlarraketer så man skulle kunna jobba där och åka hem över helgerna. Tidningarna var fulla av spekulationer med fantasifulla teckningar av månbaser och rymdstationer.

Framtiden var bättre förr.

Nu är månen som ett avdankat chartermål. Det finns lite skrot och en övergiven bil. Ingen har varit där sedan december 1972.

Nu var det ett tag sen jag gjorde ett inlägg senast så jag lägger in en teckning.






Jag har ju lovat att berätta när det inte är jag som är upphovsman till bilderna i inläggen. Jag missade det i det senaste inlägget. Det är inte jag som har tagit bilden på Alberto Korda, den har jag snott på nätet.

Jag har varit så upptagen med att flytta att jag nästan missade ett stort jubileum: I förra veckan var det 50 år sen den berömda bilden på Ernesto "Che" Guevara togs. Det är förmodligen en av de mest kända bilderna i världen. Så här ser den ut obeskuren:

Den är tagen den 5 mars 1960 på en kyrkogård i Havanna, Kuba. Dagen innan, den 4 mars, hade det inträffat en explosion i Havannas hamn. Man lossade sprängämnen från båten La Coubre och var tydligen inte så noga med säkerhetsföreskrifterna. Ett hundratal människor omkom. Che hörde och såg explosionen från en byggnad i närheten och begav sig till hamnen där han ägnade många timmar åt att hjälpa de sårade. Han var ju läkare.
Bilden är tagen vid minnesceremonin dagen efter.

Alberto Korda med originalnegativet.

Fotografen Alberto Korda hette egentligen Alberto Diaz Gutiérrez och var född på Kuba den 14 september 1928. Han fick aldrig betalt för sin bild, men det bekymrade honom inte så mycket. Han resonerade som så att eftersom han sympatiserade med Che's ideer. så spreds ideerna med bilden. Men när Smirnoff år 2000 försökte använda bilden för vodkareklam stämde han dem och fick 50 000 dollar. Pengarna donerade han till det kubanska hälsovårdsprogrammet.
Lite fototekniska data: Bilden är tagen med en Leica M2 med 90 mm optik. Filmen är Kodak Plus-X.
Albert Korda dog den 25 maj 2001.

...har skädats på vägg 225 mellan Södertälje och Nynäshamn. Nu hoppas vi bara att vädret snart blir sådant att märkets sportigare modeller ocks vågar sig ut på vägarna.

Den här transporten såg jag i somras. Längst fram på övre planet står två Saab 96 från tidigt 60-tal. Efter dem står en 93 GT 750 från 1958. På undre planet står en Saab 92 B Deluxe från 1954 och en Volvo P 1800 av okänd årsmodell. Man undrar vart de är på väg, om det är samma person som har köpt allihop för att renovera dem.

Den grå Saaben är naturligtvis en 96 de luxe, inte 93.

Den grå SAAB 93 de luxe från 1962 som ligger i diket i ett av de tidigare inläggen står numera och vissnar i en lada i Säffle. Det kan ju vara ett garage också, det framgår inte av Bilregistrets uppgifter. Den har i alla fall varit avställd sedan 1988. Nuvarande ägaren var 8 år när vi placerade hans bil i diket.
Träffar ni honom kan ni berätta varför det läcker in vatten genom bakrutan när det regnar. Det är möjligt att karossen blev en liten aning skev vid dikeskänningen. Åkern bredvid diket är ingen åker längre utan hål 4 på Körunda golfbana.
Pluttrik dog ju skrotdöden, men har reinkarnerats som en Skoda Octavia av 2007 års modell och lever sitt nya liv i Helsingborg.

Skidskytte är en sport där ordet jaktstart får en ganska dramatisk innebörd.