nikkodango

Jag har varit lite slö med bloggandet ett tag så jag stoppar in en teckning.

I mitten av 60-talet kom en bekant till familjen hem från ett besök i London och hade med sig ett te som i alla fall jag tyckte var det godaste te jag någonsin smakat. Det hette Jackson's of Piccadilly Earl Grey Tea. På förpackningen kunde man läsa den fantastiska historien om tillkomsten av detta te. Som jag minns det hade Earl Grey räddat livet på en  indisk maharadja under en jakt och som tack fått receptet på teet. Den speciella smaken kom bland annat av att det var kryddat med olja från bergamott, en typ av citrusfrukt. Earl Grey kom hem igen till England, och då gick han till sin tehandlare Robert Jackson på 172 Piccadilly och bad honom blanda till det. Allt enligt förpackningstexten.

1975 kom jag till London och gick naturligtvis till adressen och köpte ett par kilo te. Mest för att ha köpt det just där, för det gick att köpa i Sverige också och priserna var ungefär desamma. I affären var det som en gammaldags skeppshandel med manuell betjäning och inte bara te utan massor av andra varor. Det påminde lite om Onedinlinjen.
2005 var jag åter i London. Då hade jag ännu starkare skäl att gå dit och handla, för teet var helt omöjligt att få tag på i Sverige.
När jag kom fram gick jag flera gånger fram och tillbaka utanför huset innan jag insåg att affären inte fanns kvar. Det var en restaurang där istället. Den var säkert bra, men det var ju inte därför jag var där.
Hemma igen kollade jag vad som hade hänt. Affären hade lagts ner när hyresavtalet gick ut 1979. Då hade den legat i samma lokaler sedan 1840.
Närmaste konkurrentetn Twinings gör också anspråk på att vara först med Earl Grey-teet. Historien är i båda fallen en kinesisk mandarin vars son räddas från att drunkna av en av Lord Grey's män. Möjligen är historien inte sann i något ev fallen. Charles, 2nd Earl Grey, var premiärminister i England på 1830-talet, men han satte aldrig sin fot i Kina.
Rivaliteten mellan de båda tefirmorna har dämpats en aning. De har numera samma ägare.

Twining's Tea House ligger fortfarande på 216 Strand, där det legat sedan 1706. Det är det lilla huset mitt i bilden som bara ser ut som en port. Deras logotyp anses vara den äldsta i världen som fortfarande är i bruk. Den skapades 1787.
Jacksons Earl Grey tillverkas inte längre så vitt jag har kunnat utröna. Twinings är OK men Jacksons var faktiskt godare.
Det hade lite rökigare smak.

Jag såg just att texten syntes väldigt dåligt på det förra inlägget. Därför har jag förstorat en bit så att inte vitsen går förlorad. Om den nu var så förfärligt rolig i och för sig...fast det är ju klart; kan man inte läsa texten så blir det ju ännu mindre roligt, för att inte säga helt obegripligt.

Jag har inte haft tid ännu att ta några bilder till veckans fototriss baksidor, så jag dyker ner i arkivet och plockar fram en teckning som hjälpligt matchar temat.

Den här bilden är tagen av fotografen Ian McMillan den 8 augusti 1969. Det är omslaget till The Beatles album Abbey Road. Innanför muren till vänster om den vita folkvagnen ligger EMIs Abbey Road Studio där skivan är inspelad. Vid den tiden gick det rykten om att Paul McCartney var död och hade ersatts av en dubbelgångare. I den här bilden kunde de som ville tolka in bevis för ryktet; Paul går i otakt med de andra, han är barfota vilket i Sicilien är en symbol för döden. Den svarta bilen på höger sida är en polis-van, vilket skulle symbolisera att polisen var med på mörkläggningen. Folkvagnen till vänster har ett registreringsnummer som slutar med 28 IF. Det tolkades som att Paul skulle ha varit 28 OM han hade levat.
Man kan väl lugnt säga att han har ägnat de senaste 40 åren åt att bevisa motsatsen.
Andra rykten säger att albumet skulle ha hetat Everest, men att de inte hade lust att åka till Himalaya för att ta omslagsbilden så de gick bara ut på gatan utanför studion istället.
En polis stoppade trafiken. McMillan stod på en stege mitt i gatan. Beatlarna gick över gatan tre gånger och McMillan hann ta sex bilder. Paul McCartney valde sedan ut den bild som användes.

Så här ser det ut nu för tiden. Eller i alla fall 2005, när den här bilden togs. Vill man veta hur det ser ut exakt just nu finns det en webbkamera där man dygnet runt kan se vad som händer där.

Platsen är en vallfärdsort för Beatles-fans. Många skriver hälsningar på muren utanför studion. Den målas om ungefär en gång per halvår för att ge plats för nya hälsningar.

Det har varit många gamla bilder på den här bloggen. Den här är bara ett par timmar gammal när jag lägger in den. Jag tog med mig kameran och stativet på en nattlig promenad.

Fotodata för den som är intresserad: Kameran är en Nikon D-70 med 18-70 zoomen i 18mm-läget. Exponeringstiden är 30 sekunder och så har jag använt den inbyggda ful-blixten för att lätta upp båten och bryggan.

Jag visade nyligen en bild som var ett exempel på hur man kan sitta och snöa in på Photoshop och inte sluta i tid. Resultatet blir väldigt varierande. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra. Själv tycker man alltid att det är jättebra. Som till exempel den här bilden som jag gjorde vid samma tillfälle som den förra.

Sen började jag fundera över hur originalen såg ut och dök ner i negativarkivet. Då upptäckte jag att de var tagna sommaren 1973, inte -74 som jag påstod förut, och dessutom att de var mycket bättre i originalskick.


Den här hojen är en Harley-Davidson WL på 750 cc. Årsmodell 1947.

Den här hojen har jag inte kunnat bekräfta identiteten på. Det var 1973 som man började gå över till de nya nummerskyltarna som följde fordonet. Det gamla systemet hade länsbokstav och ett nummer, så när fordonet bytte ägare var man tvungen att ha ett nytt nummer om den nya ägaren bodde i ett annat län. Så den främre HDn hade inte fått den nya skylten ännu, utan hade registreringsnummer D 4026. Vore kul att veta var den finns nu. Den andra hojen finns i Nykvarn och har varit avställd sedan 1981.

Kolla in bilarna på parkeringen. Det är inga välvårdade veteranbilar. De var sprillans nya!
Fotografiska fakta för den som är intresserad: Bilderna är tagna med Leica M3 med en normaloptik Elmar 2,8/50. Filmen var svartvit Agfapan 100 framkallad i D-76. Scannade från negativen för ett par dagar sen i en Canon 8800F scanner.

Alla teckningar på den här bloggen har jag ritat direkt i datorn. Jag använder en ritplatta och gör dem i Photoshop. Det kanske finns andra program som är bättre för tecknande, men jag har jobbat så länge med fotograferade bilder i Photoshop så jag känner mig liksom hemma där. Den här teckningen var den första jag gjorde på det viset. Den är gjord för ca ett år sen.

...bodde i det här huset i början av 1900-talet. Adressen är 152 Kings Road i den fashionabla London-stadsdelen Chelsea. Huset heter The Pheasantry och byggdes ursprungligen för att föda upp fasaner till kungliga måltider.

Kvinnan hette Eleanore Velasco Thornton. Även om ni inte hört namnet har ni säkert sett henne. Hon stod modell för "The Spirit of Ecstacy", den lilla stayett som sedan 1913 pryder kylaren på varje Rolls-Royce som tillverkas.
1902, 22 år gammal, började hon som personlig sekreterare och assistent till John Walter Edward Scott-Montagu som var en av bilismens pionjärer i England och samma år började utge det kolorerade veckomagasinet "The Car Illustrated". Han skulle senare ärva sin fars titel och bli den andre baronen Montagu av Beaulieu.
Eleanore blev så småningom även älskarinna åt lord Montagu. Eftersom hon inte var av tillräckligt fin börd kunde de aldrig gifta sig. Alla deras vänner var noga med diskretionen och såg till att förhållandet förblev en officiell hemlighet.
En av vännerna var skulptören Charles Robinson Sykes, som ofta använde den stiliga "Thorny", som hon kallades, som modell.
När så lord Montagu ville ha en kylarprydnand till sin Rolls-Royce var det naturligtvis Sykes som fick uppdraget. Och lika naturligt var det att Eleanore stod modell. Statyetten blev klar i februari 1911 och det blev snabbt ett mode bland Rolls-ägare att pryda kylaren med olika ornament. Eftersom kvaliten på dessa var högst varierande, en del riktigt vulgära, levereades alla Rolls-Roycebilar med Sykes' statyett från och med 1913.

Huset har haft flera bemärkta invånare. Serafin Astafieva, som var danslärare åt bland andra Margot Fonteyn, hade sin dansstudio i huset på 20- och 30-talen.
Eric Clapton bodde i huset någon gång på 60-talet.
I källaren fanns en nattklubb som var verksam ända in på 70-talet. Där hade bland andra Queen och Lou Reed spelningar tidigt i karriären. Yvonne Elliman som var med på den första inspelningen av "Jesus Christ Superstar" upptäcktes här av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.
Den australiensiska författaren Germaine Greer satt i ett rum i huset och skrev "Den kvinnliga eunucken".

Speglarna på väggen är ett minne från Astafievas dansstudio. Jag vet inte om huset fortfarande tillfredsställer de kungliga magarna. Det finns en pizzeria på översta våningen. Den här bilden är från källarvåningen och jag vet inte riktigt vad den används till idag. Jag fick gå runt fritt i huset och fotografera, antagligen för att de trodde jag var galen och inte vågade neka mig.
Och hur gick det för Eleanore då? Inget vidare, kan man väl säga. I slutet av 1915 fick Montagu en kommendering i Indien och det bestämdes att hon skulle följa med dit. Jag vet inte hur man normalt sett tog sig till Indien på den tiden, men våra vänner åkte med ångaren SS Persia över Medelhavet. Den 30 december passerade man utanför Kreta. Passagerarna satt och åt lunch när skeppet träffades av en torped från en tysk ubåt och sjönk på mellan fem och tio minuter. 334 av de 501 passagerarna omkom, däribland Eleanore. Montagu hade henne ett tag i sina armar, men en våg skoljde över dem och han tappade greppet. Han såg henne aldrig mer.
Först trodde man att även Montagu hade drunknat, men han överlevde och räddades efter flera dagar på havet. Efter räddningen kunde han läsa sin dödsruna i flera engelska tidningar.
För ungefär ett år sen gick det rykten om att den här kärlekshistorien skulle filmas med en rad kända namn både framför och bakom kamerorna. Jag har inte hört något mer om det sen dess, men jag hoppas att det blir av. Det är en fascinerande historia.

I går akrev jag om överjobbade Photoshop-bilder. Själv skulle jag ju naturligtvis ALDRIG sitta och peta för länge i en bild...
..eller skulle jag det? Självklart skulle jag det och gör det ibland bara för det är så roligt. Och så lär man sig alltid något nytt. I alla fall om man när man är färdig kommer ihåg vad man har gjort.
Den här bilden är från början en analog svartvit bild som jag tog 1974. Om någon undrar hur den är gjord så ska ni veta att det undrar jag också. I stora drag gick det till så här:
Från den svartvita bilden i gråskala ändrade jag läge till RGB. Då fick jag en bild som bestod av tre identiska svartvita lager, ett för varje färg. Sen gick jag in i varje färglager för sig och rockade loss rejält med oskärpa, gråskalan, filter och effekter. När jag tyckte att jag hade hållt på tillräckligt lade jag ihop lagren och då såg bilden ut så här. I ärlighetens namn ska jag säga att jag gjorde ganska många varianter innan jag fick fram den här som jag blev hyfsat nöjd med. De flesta såg ut som plommonkompott.
Motorcykeln på bilden är en Harley-Davidson från sent 40-tal. Den tillhörde antingen Molly eller Svante Wollgrim. De var ett äldre par som ända upp i 80-årsåldern åkte hoj och hade var sin gammal HD. De hade kompisar i hela Sverige och var hedersmedlemmar i åtskilliga mc-klubbar i landet.

Några har undrat om jag har tagit bilderna i bloggen. Jo, det har jag. Jag har gjort teckningarna också. Om jag någon gång använder en bild som har en annan upphovsman kommer jag noga att ange det.
Däremot bor jag inte i London vilket några undrade. Tyvärr. Jag skulle gärna göra det. Så om någon har en lägenhet där, gärna i området kring Holland Park, så hör av er. Jag kan slänga in en trea med havsutsikt i Nynäshamn som bytesobjekt.

Tack för alla kommentarer till bilden på Londonbussen! De allra flesta var positiva, ett par stycken klagade på att det var så lätt att göra den typen av bilder. Då vill jag säga så här:
En bild blir inte bättre för att det har varit svårt att göra den. På samma sätt som musik inte nödvändigtvis blir bättre för att det är alldeles ini helvete svårt att spela vissa stycken. I en bild är det innehållet som är det viktiga, inte tekniken för teknikens egen skull. Jag har sett många bra bilder bli sönderkörda av entusiastiska Photoshoppare. Det finns så många roliga filter och effekter att man faktiskt ska strunta i de flesta och låta bilden avgöra hur mycket bearbetning som behövs.
Iden med den röda bussbilden och de gröna stolarna är att få ihop en kollektion av Londonbilder där varje bild har en färg som renodlats. Dem ska jag ha på min egen vägg hemma.
Så bara för att jävlas lägger jag nu in den blå bilden. Den är tagen i närheten av Notting Hill. Jag letar fortfarande efter en gul, men jag får väl åka dit igen.

Jag har svårt att få fåglar att dyka upp på beställning, så istället har jag fått dyka ner i arkivet. Där hittade jag de här tre bilderna till fototriss tema fåglar.



Sen är det meningen att man ska länka till fototriss-sidan, men det är för avancerat för mig. Men om ni googlar på fototriss så kommer ni säkert dit och kan se fler varianter på temat.

Det här huset ser inte annorlunda ut än många andra hus i London. Adressen är Savile Row 3, en gata som är mest känd för sina exklusiva skrädderier. På 60-talet ägdes huset av The Beatles som där hade huvudkontor för sitt företag Apple som skulle sköta alla deras affärer. På taket till huset hade The Beatles sitt sista offentliga framträdande den 30 januari 1969. Konserten hördes över stora delar av Londons centrum och avbröts av polisen för att det skapade trafikkaos. Det finns dokumenterat i filmen "Let It Be".

Det här är också Green Park, fast lite längre ner. Det är tunnelbanestationen på Victoria Line.

Det här stället i London heter lämpligt nog Green Park.

Ibland är det kul att leka lite i Photoshop. Som med den här bussen till exempel.

Här kommer ännu en historia om Rolls-Royce:
En engelsk Rolls-Royceägare var på långsemester med sin bil. Någonstans mitt i Afrika stannade bilen. Bakaxeln hade gått sönder. Han lyckades ta sig till närmaste större samhälle där han kunde telegrafera till fabriken och förklara läget. Två dagar senare kom en mekaniker med flyg från England. Han hade med sig en ny bakaxel och nödvändiga verktyg.
Arbetet tog nästan en dag men till slut hade han monterat den nya axeln, kollat oljan och gjort alla de nödvändiga justeringarna.
Så tackade han för sig, tog den gamla bakaxeln med sig och flög hem till England. Och vår vän Rollsägaren kunde fortsätta sin semester med bara smärre förseningar.
När han kommit hem igen och varit hemma några veckor tyckte han att det var underligt att han inte fick någon räkning. Det måste ju ändå ha varit en rätt kostsam reparation. Så han ringde till Rolls-Roycefabriken och frågade och fick till svar:
-Det måste vara ett misstag, sir. Våra bilar går aldrig sönder.

Sommaren 1991 var Sovjetunionen en vacklande koloss. Dess valuta rubeln befann sig närmast i fritt fall. Detta skapade många märkliga situationer under vårt första besök i Lettland. Vi var ju inte jätterika och de var inte jättefattiga, men ändå tjänade en lettisk arbetare cirka 125 kr i månaden översatt till svenska pengar.
Kvinnan på färgbilden var direktör för konfektionsföretaget Lauma i Liepaja. Företaget var Sovjetunionens största tillverkare av damunderkläder. Där kom förresten en av våra fördomar på skam, vi hade gott om fördomar i bagaget före resan. Sovjetiska damunderkläder tänkte vi oss som jättetrosor modell cirkustält passande ryska dopade kulstöterskor.
Det vi sedan såg var en trivsam fabrik med stora maskinhallar och avancerade vävmaskiner som med stor hastighet producerade vackra spetsmönster.
Direktören var en kvinna med stil. Hon tjänade bra och utstrålade den elegans och det självförtroende som man gör om man tjänar bra.
Och där satt vi, två halvsluskiga grabbar från Sverige i jeans, jeansjackor och t-shirts. Nerstoppat ifickorna hade vi lika mycket rubel som hon tjänade på ett halvår. Det var en märklig känsla.
Det skulle vara ungefär som att sitta och snacka med Annika Falkengren på SEB och ha en tre - fyra miljoner i lösa sedlar nerpulat i byxfickorna.

Alla ni som har Rolls-Royce har anledning att fira i morgon. Då är det 105 år sen Charles Stewart Rolls och Frederick Henry Royce möttes första gången. Mötet ägde rum den 4 maj 1904 på Midland Hotel i Manchester och han som sammanförde de båda herrarna hette Henry Edmunds.
Det finns många historier om Rolls-Royce. Här är en:
De båda stenrika grekiska skeppsredarna Stavros Niarchos och Aristoteles Onassis hade ätit lunch i New York. Efter lunchen passerade de ett showroom där det såldes lyxbilar. De gick in och köpte varsin Rolls-Royce Corniche. När Onassis började greppa efter plånboken sa Niarchos:
Nänä! Jag betalar! Du bjöd ju på lunchen!

Den senaste veckan har jag suttit och scannat negativ från min första resa till Liepaja i Lettland sommaren 1991. Det är bara 18 år sen, och inte längre bort än 30 mil, fågelvägen. Skillnaden mot Sverige vid samma tid var enorm. Lettland var då en delrepublik i Sovjetunionen, som hade ockuperat de tre baltiska länderna under andra världskriget. Det var som att när Sverige hade gått vidare hade Lettland stannat kvar i 50-talet.
Jag var där som fotograf tillsammans med en reporter för att göra en artikelserie om Nynäshamns vänort Liepaja vid östersjökusten. Vi var då de första som rapporterade i utländska media om den staden sedan 40-talet.
Någon månad efter vårt besök utropade Lettland sin självständighet och erkändes av Sovjetunionen. Ytterligare ett halvår senare fanns inte ens Sovjetunionen.
Vi var där igen 1992 och då hade mycket förändrats. Jag har inte varit där sedan dess, men jag kan tänka mig att skillnaden är större mellan Lettland 1991 och Lettland 2009, än skillnaden mellan Sverige och Lettland 1991.
Att gå igenom drygt 800 bilder från den resan har varit som att hamna i en tidskapsel. Från den kapseln kommer jag framöver att släppa ut lite glimtar.