nikkodango

Jag hörde på radion att det har börjat blåsa rätt ordentligt i Skåne.

De här bilderna tog jag under den vistelse på Fårö som jag nyligen berättat om.



Kameran var en Rolleiflex SL 35 med objektiv Planar 50/1.4. Filmen var Kodak Tri-X, framkallad i D-76. Vad glad man blir när man har varit noga från början med att notera alla detaljer!
Scannad helt nyligen från negativet i en Canon-scanner 8800F.

Inspirerad av Erik kommer här ännu en skräckis med åtminstone delvis skogsmotiv:

Om det som den här historien handlar om hade hänt nyligen, så hade den utspelat sig på Halloween. Den utspelar sig dock för länge sedan, så länge sedan att vi i Sverige ännu inte hade tagit till oss den traditionen. Därför ägde händelserna helt enkelt rum på kvällen den första november.

Jag var och hälsade på en kompis i glasriket i mörkaste Småland. Kompisen, vi kan kalla honom O, var äldre och hade en dotter i min ålder. Hon och hennes pojkvän och en tjejkompis var också där och hälsade på den här helgen

Vi tyckte alla om musik. O hade nyligen skaffat en skiva med den amerikanske pianisten Keith Jarrett. Det var förresten inte bara en skiva. Det var en box med fem LP-skivor som hette ”Solo Concerts Bremen – Lausanne”. Precis som namnet antyder så innehöll boxen två konserter. En i Bremen och en i Lausanne. Keith Jarrett ensam med sitt piano improviserade i typ två timmar. Och det var alldeles fruktansvärt bra.

Vi lyssnade på det hela helgen, med avbrott för att vända på skivan eller byta till nästa. I bilen hade naturligtvis O kassetter med samma skivor inspelade. Han hade en Citroën, den där paddamodellen, med en för den tiden riktigt fin bilstereo i.

En kväll skulle vi till badhuset i Emmaboda för att bada. Dels för att det var trevligt och dels för att O höll på och renoverade sitt hus och inte hade något riktigt badrum. Vi klämde in oss alla fem i bilen och hade sällskap av Keith både dit och tillbaka.

När vi var på väg hem igen saktade O plötsligt in bilen. Vi undrade vad som hände och han berättade att den slutade dra. Han svängde in mot vägkanten och alldeles innan bilen stannade helt sa det SWOOOSSCCHHH och så slog det ut cirka en meter långa eldslågor runt hela bilen, från underredet.

Så fort bilen stannat hoppade vi ur och sprang allt vad vi kunde tills vi tyckte vi var i säkerhet, ett par hundra meter bakom bilen i diket på motsatta sidan. Vi väntade bara på att den skulle explodera, man har ju sett amerikanska filmer och vet hur det går till. De långa lågorna hade slocknat innan bilen stannade, men vi hörde hur det liksom knastrade som en brasa. Det började ryka också, en tjock svart rökpelare som steg mot den småländska natthimlen. Det var vindstilla så röken steg rakt upp.

Explosionen uteblev och den första skräcken förvandlades till någon sorts rofylld stillhet. Där stod vi fem personer i ett dike vid en väg i de stora småländska skogarna och bevittnade ett fascinerande skådespel. En tjock svart rökpelare steg uppskattningsvis hundra meter rakt upp. Det enda som hördes var Keith Jarrett’s frenetiska pianospelande i bilen. Det var ingen som hade haft tid att stänga av någonting när vi lämnade bilen.

På den här tiden fanns inga mobiltelefoner så vi fick vänta till det kom en bil och be dem ringa brandkåren när de kom till närmaste ort.

Under tiden hade Keith Jarrett tystnat. Kablarna brann av. Det kom enstaka bilar. Däremellan var allt tyst.

Tills bilen plötsligt började tuta. Det gjorde den en lång stund. Så tystnade den. Sen började blinkersarna blinka ihärdigt. Sen slutade de. Då tändes lysena. En liten stund, sen slocknade de igen och allt var tyst och mörkt. Det var de brinnande kablarna som vred sig i sin dödskamp och emellanåt kortslöts och slumpmässigt aktiverade olika funktioner.

Sen var det som att kampen var över. Bilen liksom gav upp och lade sig till ro.

Trodde vi.

För då satte Keith Jarrett igång igen, med pianoimprovisationer på högsta volym. Han fick hålla på en stund, men sen var det verkligen slut. Det var en dödskamp värdig en tysk opera.

Och sen kom brandkåren.

Senare fick vi veta att hydraulsystemet i bilen hade brunnit ända fram till huvudcylinder. Om det innebär att läget kunde ha blivit farligare vet jag inte, men efter den novembernatten har Keith Jarrett och Citroënbilar en speciell innebörd för mig.

Erik efterlyste i sin blogg skräckhistorier med skogsmotiv. Här kommer mitt bidrag:

Året innan jag skulle rycka in i lumpen på Gotland kände jag att jag ville ge ön en chans. Jag skulle åka dit civil så att inte Gotland för alltid skulle bli förknippat med militärtjänstgöring.

Min första motorcykel, en Zündapp KS 125, var nyfixad efter att jag hade kvaddat den på våren.  Jag lastade på tält, spritkök och annan nödvändig campingutrustning och tog färjan över.

De första dagarna tillbringade jag i Visby. Tältade på Norderstrand, strosade omkring i Visby och hade en behaglig tillvaro. Mitt sommarjobb var slut och det var långt kvar till skolan började.

Efter några dagar började jag känna mig lite rastlös så jag bestämde mig för att åka upp till Fårö. Det tog inte lång stund att komma dit med hojen. Jag checkade in på Sudersands camping och hittade en bra plats att parkera motorcykeln och slå upp mitt tält. Sen ägnade jag de följande dagarna åt att utforska Fårö per motorcykel. Det fanns en handelsbod med en bensinpump, en massa stora vidder där det gick en massa får, samt en hel del skog. Och så fanns det en biograf. Den var man ju tvungen att besöka.

Jag kommer inte ihåg vilken film jag såg, men jag kommer ihåg den säregna känslan av att sitta och se på film mitt ute i ödemarken. Bion var inrymd i en gammal lada. När man gått in och betalat biljetten fick man ta med sig en stol in i salongen och sätta sig på lämplig plats. Genom gliporna mellan väggplankorna såg man den ljusa sommarnatten utanför. Jag fick senare höra av en kompis som jobbade i filmbranschen att Ingmar Bergman hade ordnat bion för att kunna se på dagstagningarna när han filmade på Fårö.

Sista kvällen på Fårö hade jag utforskat det mesta av ön. Då hittade jag en liten väg som jag inte kört förut. Den ledde rakt in i skogen. Men, tänkte jag, den här ön är ju inte så stor så förr eller senare måste man väl komma till en strand.

Vägen smalnade av mer och mer. Den blev en riktigt smal väg, sen blev den en bred stig. Jag körde ganska sakta och tittade mig omkring.

När jag hade kört ett bra tag reagerade jag på att allt såg likadant ut hela tiden. Samma fåröiska glesa skog med lite rötter och stubbar och ljusgrön undervegetation. Jag fick en känsla av att köra i cirkel, eller som de gör på film, framför en roterande trumma som visar samma bakgrund om och om igen. Som i en cowboyfilm där hjälten rider genom öknen och man ser samma kaktus passera fjorton gånger.

Jag visste att jag inte körde i cirkel. Solen var på väg ner, så jag hade koll på väderstrecken. Då fick jag istället känslan att skogen var oändlig. Jag skulle kunna köra hur länge som helst och det skulle bli mörkt och jag skulle inte hitta tillbaka! Jag fick panik! Alla vettiga tankar jag haft från början om öns storlek och så vidare var som bortblåsta.

Jag stannade, vände hojen och körde tillbaks i en fart som var betydligt farligare än alla faror som hade kunnat vänta mig i skogen. Det gick i 70 km/h över buskar och rötter som jag tidigare krypkört över. Jag var skräckslagen!

Efter en mycket kortare tid än jag hade väntat mig var jag tillbaks i civilisationen. När jag kände igen Bergmans biograf och handelsboden kände jag mig lättad. Därifrån hittade jag, för där hade jag kört så många gånger de senaste dagarna.

Det var med stor lättnad jag kröp in i tältet och somnade i sovsäcken medan havet brusade en liten bit därifrån.