Jag skriker!
När han kom närmare hörde jag att han sa "I scream gelati!!" Jag började misstänka att det var någon religiös förkunnare som utnyttjade den förslöande solen för att sprida sitt budskap.
Till slut var han så nära att jag kunde se honom. Han bar på en stor tung vit låda. Och då förstod jag! Han sålde glass! Det han sa var "Ice Cream!! Gelati!!" Så fick jag lära mig vad glass heter på italienska.
Det här hände i juli 1973. Som vanligt när jag tittar på gamla bilder så börjar jag spekulera i vad som hände sen. Den företagsamme unge mannen kanske äger ett glassimperium i Italien. Eller så blev han uppäten av en haj. Eller blev premiärminister.
När det brann i Paris
De här bilderna är tagna i Paris den 12 eller 13 juli 1973. Jag är ganska bergis på att det inte var den 14, för då var det nationaldag och vi var vid Champs-Elysses och Place Charles de Gaulle (den hade nyligen blivit omdöpt från Place de L'etoile, nu kanske den har fått tillbaka det gamla namnet) och tittade på paraderna. Det var sista året som president Pompidou levde. Första dagen (eller andra) i Paris skulle vi ut och se på stan. Vi promenerade. Inte så långt från vårt hotell såg vi den här klädbutiken som uppenbarligen hade brunnit.
Om det hade skett dagen innan eller en vecka innan hade vi ingen aning om. Någon av de andra killarna upplyste oss om att gatan, Rue St. Martin, var en känd modegata. Jag vet fortfarande inte om det verkligen var så. När jag kom hem och gick igenom alla bilder jag tagit under resan stönade jag lätt besvärat över att slösat så mycket film på det här motivet. Varje gång jag har visat bilderna eller tittat på dem själv har jagt de här åt sidan och tyckt att de var ointressanta.
Men nu, 36 år senare, när jag sitter och scannar bilderna upptäcker jag vardagsdramatiken i dem. Jag spekulerar i vilka personerna är och vad de gör nu om de fortfarande lever. Kroppsspråket säger mig att den något äldre kvinnan är föreståndare eller något slags chef. Den yngre som hon pratar med är förmodligen hennes mest förtrogna medarbetare. Hon blev säkert chef senare.
Killarna som röjer är inte ett dugg imponerade av de båda damerna. De vill bara göra sitt jobb och få sina franc utan att kärringarna lägger sig i deras arbete. Sen kommer advokaten eller försäkringsbolagets värderingsman traskande med stora kliv och portföljen i ett stadigt grepp.
Allt det där är bara skulationer. Det jag vet är att företaget finns kvar än idag och ligger på samma adress. Det har jag kollat på Internet.
Jag återkommer senare med bilder från nationaldagsfirandet en eller om det nu var två dagar senare
