Ännu en skogsskräckis

Inspirerad av Erik kommer här ännu en skräckis med åtminstone delvis skogsmotiv:

Om det som den här historien handlar om hade hänt nyligen, så hade den utspelat sig på Halloween. Den utspelar sig dock för länge sedan, så länge sedan att vi i Sverige ännu inte hade tagit till oss den traditionen. Därför ägde händelserna helt enkelt rum på kvällen den första november.

Jag var och hälsade på en kompis i glasriket i mörkaste Småland. Kompisen, vi kan kalla honom O, var äldre och hade en dotter i min ålder. Hon och hennes pojkvän och en tjejkompis var också där och hälsade på den här helgen

Vi tyckte alla om musik. O hade nyligen skaffat en skiva med den amerikanske pianisten Keith Jarrett. Det var förresten inte bara en skiva. Det var en box med fem LP-skivor som hette ”Solo Concerts Bremen – Lausanne”. Precis som namnet antyder så innehöll boxen två konserter. En i Bremen och en i Lausanne. Keith Jarrett ensam med sitt piano improviserade i typ två timmar. Och det var alldeles fruktansvärt bra.

Vi lyssnade på det hela helgen, med avbrott för att vända på skivan eller byta till nästa. I bilen hade naturligtvis O kassetter med samma skivor inspelade. Han hade en Citroën, den där paddamodellen, med en för den tiden riktigt fin bilstereo i.

En kväll skulle vi till badhuset i Emmaboda för att bada. Dels för att det var trevligt och dels för att O höll på och renoverade sitt hus och inte hade något riktigt badrum. Vi klämde in oss alla fem i bilen och hade sällskap av Keith både dit och tillbaka.

När vi var på väg hem igen saktade O plötsligt in bilen. Vi undrade vad som hände och han berättade att den slutade dra. Han svängde in mot vägkanten och alldeles innan bilen stannade helt sa det SWOOOSSCCHHH och så slog det ut cirka en meter långa eldslågor runt hela bilen, från underredet.

Så fort bilen stannat hoppade vi ur och sprang allt vad vi kunde tills vi tyckte vi var i säkerhet, ett par hundra meter bakom bilen i diket på motsatta sidan. Vi väntade bara på att den skulle explodera, man har ju sett amerikanska filmer och vet hur det går till. De långa lågorna hade slocknat innan bilen stannade, men vi hörde hur det liksom knastrade som en brasa. Det började ryka också, en tjock svart rökpelare som steg mot den småländska natthimlen. Det var vindstilla så röken steg rakt upp.

Explosionen uteblev och den första skräcken förvandlades till någon sorts rofylld stillhet. Där stod vi fem personer i ett dike vid en väg i de stora småländska skogarna och bevittnade ett fascinerande skådespel. En tjock svart rökpelare steg uppskattningsvis hundra meter rakt upp. Det enda som hördes var Keith Jarrett’s frenetiska pianospelande i bilen. Det var ingen som hade haft tid att stänga av någonting när vi lämnade bilen.

På den här tiden fanns inga mobiltelefoner så vi fick vänta till det kom en bil och be dem ringa brandkåren när de kom till närmaste ort.

Under tiden hade Keith Jarrett tystnat. Kablarna brann av. Det kom enstaka bilar. Däremellan var allt tyst.

Tills bilen plötsligt började tuta. Det gjorde den en lång stund. Så tystnade den. Sen började blinkersarna blinka ihärdigt. Sen slutade de. Då tändes lysena. En liten stund, sen slocknade de igen och allt var tyst och mörkt. Det var de brinnande kablarna som vred sig i sin dödskamp och emellanåt kortslöts och slumpmässigt aktiverade olika funktioner.

Sen var det som att kampen var över. Bilen liksom gav upp och lade sig till ro.

Trodde vi.

För då satte Keith Jarrett igång igen, med pianoimprovisationer på högsta volym. Han fick hålla på en stund, men sen var det verkligen slut. Det var en dödskamp värdig en tysk opera.

Och sen kom brandkåren.

Senare fick vi veta att hydraulsystemet i bilen hade brunnit ända fram till huvudcylinder. Om det innebär att läget kunde ha blivit farligare vet jag inte, men efter den novembernatten har Keith Jarrett och Citroënbilar en speciell innebörd för mig.


Kommentarer
Postat av: Erik

Vilken skön historia. Jag är själv stor fan av Keith Jarrett och har någonstans i min blogg en story om en konsert när min vinterförkylning/hosta retade upp Keith. Du beskriver väldigt målande, jag kunde se den operadöende Citroën framför mig när jag läste. :-) Roligt att min efterlysning fick igång dig så pass att det blev två bra berättelser!

Postat av: Fia

Läckert! Rolig beskrivning, och jag föreställer mig att O var lika kolugn som vanligt.

2009-11-10 @ 20:15:30
URL: http://neverkeso.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0