nikkodango

Det här är ett gammalt inlägg som av någon anledning har ploppat upp igen. Jag vet inte varför. Om ni känner för det kan ni ju fira i alla fall.

Alla ni som har Rolls-Royce har anledning att fira i morgon. Då är det 105 år sen Charles Stewart Rolls och Frederick Henry Royce träffades första gången. Mötet ägde rum den 4 maj 1904 på Midland Hotel i Manchester och han som sammanförde de båda hette Henry Edmunds.
Det finns många historier om Rolls-Royce. Här är en:
De båda stenrika grekiska skeppsredarna Stavros Niarchos och Aristoteles Onassis träffades i New York och åt lunch. När de gick från lunchrestaurangen passerade de ett Rolls-Royce showroom. De gick in och köpte var sin Rolls-Royce Corniche. När Onassis plockade upp plånboken sa Niarchos:
-Nej nej! Jag betalar! Du bjöd ju på lunchen.

Våren 1980 var jag arbetslös. Under påskveckan fick jag ett tillfälligt jobb i oljehamnen i Nynäshamn. Vi var ett gäng grabbar som skulle rengöra tankarna på en oljetanker. Det var ett ganska stort fartyg, drygt 120 meter lång och fraktade mest asfalt. Därför var det en ganska smetig sörja som satt under värmeslingor och annat i de stora tankarna. Det var den vi skulle rensa bort med skrapor, spadar och hinkar.

När vi var klara efter en veckas hårt arbete skulle båten flyttas till en annan kaj tvärs över en vik. Det var en distans på några båtlängder. Vi klev upp på däck för att få en liten men ändock sjöresa när vi ändå hade jobbat en hel vecka på en båt.

Under manövern tyckte vi att fartyget närmade sig kajen med ganska hög fart. ”Men”, tänkte vi, ”de har väl gjort det här tusentals gånger och vet vad de gör.” Så vi var lite fascinerade.

När kajen kom allt närmare och vi inte märkte några tendenser till inbromsning flyttade vi oss från relingen. Strax efter rände fartyget rätt in i kajen. Farten var ju ändå rätt låg, så det blev inga skador på båten. Inget som inte lite färg kunde dölja i alla fall. Kajen däremot var av trä och blev kaffeved. Den fick senare repareras för flera hundra tusen kronor.

Sommaren 1994 var jag på reportageresa med en kollega till en textilfabrik i Vana-Vigala i Estland. När vi skulle hem igen hade vi rätt gott om tid efter att vi kört ombord bilen på färjan. Det var en vacker kväll. Solen var på väg ner och svepte in Tallinn i ett mjukt gult ljus. Vi gick en runda på färjan. När vi kom till en av livbåtarna tittade vi på mekanismen som skulle lossa den. Den såg fruktansvärt komplicerad ut med massor av stora drev och kugghjul och nån sorts vev.

”Hur ska man få den där i sjön om det händer något?”, funderade vi. Men så konstaterade vi att det händer ju inget med såna här färjor och så gick vi in och tog varsin öl.

Färjan hette Estonia. Tre månader senare sjönk den och tog med sig nästan 900 människor i djupet, bland annat för att man inte kunde få ut alla livbåtar.

Och vad vill jag säga med det här? Jo, att ibland när man tvivlar på att allt står rätt till så korrigerar man sig själv med att de som styr kan och vet så mycket bättre. Vilket inte alltid är fallet.

Om ni har kommit över en begagnad månlandare som är i behov av service så kan ni skaffa en reparationshandbok från Haynes. Reservdelar kan vara ett problem, men hör med NASA.

På kvällen den 20 juli 1969 höll vi på och packade. Jag var 14 år och hela familjen skulle ut på båtsemester. Vi hade en Petterssonbåt som var 8,3 meter lång och 1,8 meter bred på det allra bredaste stället. Den hade en 60 hk Ford V8-motor som var placerad mitt i sittbrunnen och drev båten framåt via an drygt tre meter lång axel som löpte genom kölstocken och avslutades med en propeller strax under akterspegeln. Båten var byggd 1929 i mahogny och hette Liz.


"Liz" med delar av besättningen. Min pappa har tagit bilden. Förmodligen 1971.


Samma kväll landade den amerikanska farkosten Örnen med två man ombord på månen. De hade startat den 16 juli från Kennedy Space Center i Florida. Till att börja med drevs den av en Saturn V-raket, när den kommit upp och gått ett och ett halvt varv i omloppsbana runt jorden tändes det tredje raketsteget och skickade iväg den mot månen. Efter 30 varv runt månen landade själva månlandarmodulen, den som hette Örnen, på månens yta kl 21.17 svensk tid. I den fanns astronauterna Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin. Ovanför dem kretsade kompisen Mike Collins i moderskeppet som skulle se till att de kom hem igen.

Alltihop direktsändes i TV. Vi, liksom resten av världen satt och såg på suddiga svartvita bilder. Det satt en kamera på ett av månlandarens ben för att kunna sända det historiska klivet. Min mamma var den enda i familjen som lyckades hålla sig vaken till kl 03.56 och bevittna det historiska klivet.


Det här är förmodligen Edwin "Buzz" Aldrin som kliver ner på månen, eftersom Neil Armstrong redan fanns på plats med sin Hasselbladare. Stillhetens hav ("Mare Tranquillitatis") är den plats på månen där den första landningen ägde rum.


När vi på morgonen lämnade hemmabryggan var Apollo 11-besättningen redan tillbaka i månlandaren. De hade varit på månens yta i två och en halv timme och samlat material och tagit bilder på varandra, så där som turister alltid gör. På kvällen den 22 juli började de sin hemresa.

Vi gick igenom Dragets kanal, slussade i Södertälje och kom in i Mälaren. Killarna i Apollo 11 gick igenom jordatmosfären och landade i Stilla Havet den 24 juli.

De plockades upp av hangarfartyget Hornet och hälsades välkomna av USA:s president Richard Nixon. Vi hälsade på bekanta i Sundbyberg.

Apollo 11:s resa var avklarad på 8 dagar. Vi var ute i två veckor. Hela familjen på sex personer sov i båten. En kväll slog vi nattläger vid Södra Almusholmen i Mälaren. Vi hade en underbar kväll, grillade korv och umgicks. Slängde en blick mot månen och funderade lite över det historiska som hänt.


Södra Almusholmen i juli 1969. En av mina absoluta favoriter bland alla bilder jag tagit.

Månen hade på något vis förlorat lite av sin mystik. I miljoner år hade människan fantiserat om att ta sig dit, och nu hade vi kommit dit.

Samtidigt hade på ett annat sätt mystiken ökat. Det här var bara början. Nu skulle vi ut och upptäcka hela solsystemet, ingenting var omöjligt. Om vi då hade blickat 40 år framåt i tiden hade vi tänkt oss bosättningar på månen och reguljära pendlarraketer så man skulle kunna jobba där och åka hem över helgerna. Tidningarna var fulla av spekulationer med fantasifulla teckningar av månbaser och rymdstationer.

Framtiden var bättre förr.

Nu är månen som ett avdankat chartermål. Det finns lite skrot och en övergiven bil. Ingen har varit där sedan december 1972.

 Charles Stewart Rolls är nog mest känd för att vara ena halvan i varumärket Rolls-Royce. I år är det 100 år sedan han dog.


Charles Stewart Rolls, 1877 - 1910.

Unge Charles Stewart hade kunnat leva ett behagligt playboyliv om han hade velat. Att arbeta var ingen nödvändighet i den edwardianska aristokratin, snarare ett hinder.

Han föddes 1877 vid Berkeley Square i London.  Familjen var synnerligen välbärgad och hade stora egendomar i Monmouth i Wales, där pappan John Allan Rolls så småningom blev den förste baron Llangatoch of the Hendre.

Charles var dock tekniskt intresserad och utbildade sig till ingenjör vid Cambridge och Eton.


Charles Stewart Rolls med en Wolseley 1905.

1896, vid 18 års ålder, åkte han till Frankrike och köpte sin första bil. Det var en Peugeot Phaeton. Samma år lyckades han och några kompisar i ”The Self-Propelled Traffic Association” genom att bryta mot de rådande fartgränserna höja dem från 6,4 km/h till 19,3 km/h.

I januari 1903 startade han med hjälp av 6600 pund från pappan en av Storbritannniens första bilaffärer. C. S. Rolls & Co. låg i Fulham och importerade och sålde franska och belgiska bilar.

Rolls var en ståtlig karl. Han var ca 195 cm lång och beskrivs av en del som försiktig med pengar och måttlig med mat och alkohol. Andra är mer rakt på sak; han var obeskrivligt snål, vegetarian och rökte som en skorsten. Han hade bra hand med barn och hatade snobbar – framför allt sin mors vänner.

Charles ville sälja de bästa bilar som fanns. Och helst av allt skulle de vara brittiska. Han tyckte inte riktigt att de franska Peugeot och Mors och belgiska Minerva han importerade höll måttet.

I Manchester byggde Frederick Henry Royce bilar. En gemensam vän, Henry Edmunds, sammanförde de båda herrarna. De träffades den 4 maj 1904 på Midland Hotel i Manchester. Resultatet av mötet blev att C. S. Rolls & Co. skulle köpa och sälja alla bilar Royce kunde bygga. Bilarna hette då fortfarande Royce. Till julen 1904 kom de första bilarna under namnet Rolls-Royce.

Rolls blev tidigt intresserad av flygning. Från början var det med ballong, han gjorde över 170 ballonguppstigningar.


Rolls' första ballonguppstigning 8 september 1898.

1906 var han i New York för att marknadsföra Rolls-Roycebilarna på en utställning. När han ändå var där gick han också på en flygutställning. Där träffade han bröderna Wright och flygintresset gick mer över till motorflyg.

1910 köpte han ett Wrightplan, byggt av bröderna Short i Frankrike på licens. Den 2 juni samma år blev han den förste att flyga över Engelska Kanalen tur och retur utan att mellanlanda. Han var den tredje totalt att flyga över kanalen.


Kanalflygningen.

I juli 1910 firade staden Bournemouth 100-årsjubileum. I firandet ingick flyguppvisningar på Hengistbury Airfield, som var ett av världens första flygfält. Alla tidens aviatörer var där, naturligtvis också Rolls. Hans Wright-plan var en konstruktion utan stjärtparti. Den 10 juli monterades ett fransktillverkat, rörligt stjärtparti på planet.

När Rolls var uppe och flög den 12 juli vek sig stjärtpartiet och planet störtade från ca 30 meters höjd.

Charles Stewart Rolls dog omedelbart. Han blev den förste i Storbritannien som dog i en flygolycka och den tolfte i världen. Han var 33 år gammal och hade blivit så berömd att lord Montagu av Beaulieu avbröt sitt tal i överhuset för att tillkännage hans dödsfall.


Kraschen.

Flygfältet finns inte kvar längre. På platsen finns idag en skola, St Peter School i Southbourne. Där flygfältet låg finns idag skolans idrottsplats. Och där finns också en staty av Rolls. Han står även staty i Dover för att hedra minnet av flygturen över kanalen, och i Monmouth där släkten kom ifrån. Kanske på andra ställen också, men det här är dem jag känner till.

I år firar Bournemouth 200-årsjubileum. Firandet pågår hela året med konserter och jippon av alla de slag, som till exempel en frimärksfestival.


Från kanalflygningen.

Den 9 till 12 juli firar man till Charles Stewart Rolls’ ära 100-årsminnet av The Southbourne Aerodrome Aviation Meeting. I St Peter School kommer en utställning om Rolls att visas.