nikkodango

Erik efterlyste i sin blogg skräckhistorier med skogsmotiv. Här kommer mitt bidrag:

Året innan jag skulle rycka in i lumpen på Gotland kände jag att jag ville ge ön en chans. Jag skulle åka dit civil så att inte Gotland för alltid skulle bli förknippat med militärtjänstgöring.

Min första motorcykel, en Zündapp KS 125, var nyfixad efter att jag hade kvaddat den på våren.  Jag lastade på tält, spritkök och annan nödvändig campingutrustning och tog färjan över.

De första dagarna tillbringade jag i Visby. Tältade på Norderstrand, strosade omkring i Visby och hade en behaglig tillvaro. Mitt sommarjobb var slut och det var långt kvar till skolan började.

Efter några dagar började jag känna mig lite rastlös så jag bestämde mig för att åka upp till Fårö. Det tog inte lång stund att komma dit med hojen. Jag checkade in på Sudersands camping och hittade en bra plats att parkera motorcykeln och slå upp mitt tält. Sen ägnade jag de följande dagarna åt att utforska Fårö per motorcykel. Det fanns en handelsbod med en bensinpump, en massa stora vidder där det gick en massa får, samt en hel del skog. Och så fanns det en biograf. Den var man ju tvungen att besöka.

Jag kommer inte ihåg vilken film jag såg, men jag kommer ihåg den säregna känslan av att sitta och se på film mitt ute i ödemarken. Bion var inrymd i en gammal lada. När man gått in och betalat biljetten fick man ta med sig en stol in i salongen och sätta sig på lämplig plats. Genom gliporna mellan väggplankorna såg man den ljusa sommarnatten utanför. Jag fick senare höra av en kompis som jobbade i filmbranschen att Ingmar Bergman hade ordnat bion för att kunna se på dagstagningarna när han filmade på Fårö.

Sista kvällen på Fårö hade jag utforskat det mesta av ön. Då hittade jag en liten väg som jag inte kört förut. Den ledde rakt in i skogen. Men, tänkte jag, den här ön är ju inte så stor så förr eller senare måste man väl komma till en strand.

Vägen smalnade av mer och mer. Den blev en riktigt smal väg, sen blev den en bred stig. Jag körde ganska sakta och tittade mig omkring.

När jag hade kört ett bra tag reagerade jag på att allt såg likadant ut hela tiden. Samma fåröiska glesa skog med lite rötter och stubbar och ljusgrön undervegetation. Jag fick en känsla av att köra i cirkel, eller som de gör på film, framför en roterande trumma som visar samma bakgrund om och om igen. Som i en cowboyfilm där hjälten rider genom öknen och man ser samma kaktus passera fjorton gånger.

Jag visste att jag inte körde i cirkel. Solen var på väg ner, så jag hade koll på väderstrecken. Då fick jag istället känslan att skogen var oändlig. Jag skulle kunna köra hur länge som helst och det skulle bli mörkt och jag skulle inte hitta tillbaka! Jag fick panik! Alla vettiga tankar jag haft från början om öns storlek och så vidare var som bortblåsta.

Jag stannade, vände hojen och körde tillbaks i en fart som var betydligt farligare än alla faror som hade kunnat vänta mig i skogen. Det gick i 70 km/h över buskar och rötter som jag tidigare krypkört över. Jag var skräckslagen!

Efter en mycket kortare tid än jag hade väntat mig var jag tillbaks i civilisationen. När jag kände igen Bergmans biograf och handelsboden kände jag mig lättad. Därifrån hittade jag, för där hade jag kört så många gånger de senaste dagarna.

Det var med stor lättnad jag kröp in i tältet och somnade i sovsäcken medan havet brusade en liten bit därifrån.