nikkodango

Den grå Saaben är naturligtvis en 96 de luxe, inte 93.

Den grå SAAB 93 de luxe från 1962 som ligger i diket i ett av de tidigare inläggen står numera och vissnar i en lada i Säffle. Det kan ju vara ett garage också, det framgår inte av Bilregistrets uppgifter. Den har i alla fall varit avställd sedan 1988. Nuvarande ägaren var 8 år när vi placerade hans bil i diket.
Träffar ni honom kan ni berätta varför det läcker in vatten genom bakrutan när det regnar. Det är möjligt att karossen blev en liten aning skev vid dikeskänningen. Åkern bredvid diket är ingen åker längre utan hål 4 på Körunda golfbana.
Pluttrik dog ju skrotdöden, men har reinkarnerats som en Skoda Octavia av 2007 års modell och lever sitt nya liv i Helsingborg.

Skidskytte är en sport där ordet jaktstart får en ganska dramatisk innebörd.

Det har varit mycket om chips nu. Erik säger att han föredrar ostbågar. Så här kommer en..
 

Kom att tänka på en sak...om man håller på med hastighetsrekord och kommer upp i överljudsfart...vad händer då om man har bilstereon på?
Fast det är klart, de brukar inte ha stereo i såna bilar.
Och man kan ju förstå varför. Det är ju ingen vits med att bara de som står vid vägkanten kan höra musiken, en stund efter att man har passerat.

Någon gång i slutet av 70-talet var jag på en föreläsning på Tekniska Föreningen i Nynäshamn. Gästföreläsaren hade arbetat på SAABs utvecklingsavdelning och berättade om SAABs ångbilsprojekt. Projektet hade då helt nyligen lagts ner, varför minns jag inte, men det hade startats i samband med de första oljekriserna i början av 70-talet.
Det jag kommer ihåg av de tekniska detaljerna var att prototypen de arbetat med hade ett slutet system med 0,9 liter vatten som drev någon typ av turbin och sedan kondenserades och cirkulerade runt.
Tänk om bilindustrin redan från början lagt ner lika mycket forskningsresurser på el- och ångmotorer som på förbränningsmotorerna?
1902 var mer än varannan bil som nyregistrerades i USA en ångbil. Enligt uppgift var det när bensinbilarna fick elstart som de blev mer attraktiva och passerade i antal.
Den första bil som överskred 100 km/h var en elbil. Det var den välkände belgiske racerföraren Camille Jenatzy som fick upp sin La Jamais Contente i 105,88 km/h i Achères i Frankrike den 29 april 1899.
Först över 200 km/h var en ångbil. Fred Marriott i en Stanley Rocket Racer körde 205,44 km/h på Ormond Beach i USA den 26 januari 1906. Det var dessutom första gången som hastighetsrekordet för bilar översteg motsvarande rekord för tåg.
Nuvarande hastighetsrekord på land är 1227.986 km/h. Det är dessutom det första rekordet i överljudsfart. Alla rekord sedan 1963 är satta med bilar som drivs av antingen raket- eller jetmotorer. Rekordet för fordon som drivs av hjulen är 648,73 km/h och sattes av den legendariske fortåkaren Donald Campbell i Bluebird CN7 vid Lake Eyre i Australien den 27 juli 1964.
Rekordet för ångbilar stod sig i 103 år. Den 26 augusti 2009 körde The British Steam Car 238.679 km/h vid Edwards Air Force Base i Mojaveöknen i Kalifornien. Förare vid det tillfället var Don Wales, som faktiskt är systerson till ovan nämnde Campbell.
Det blev en lång utläggning. Men för att återgå till början på inlägget; vad kul det hade varit om det varit SAAB man fått läsa om i dessa sammanhang. Om SAAB hade fortsatt att vara en liten men intressant och innovativ bilfabrik uppe i kalla Norden, istället för att vara en anonym och tråkig underavdelning till GM.

Något år efter det att min första SAAB hade gått till bilarnas himmel där vägarna är av guld och bensinen är gratis, drabbades jag av kraftig tvåtaktsabstinens. Det avhjälptes genom att en kompis hade en mamma som hade en SAAB 96 av årgång 1962. Den lånade vi och åkte runt och gjorde vägarna osäkra.
På den här tiden fanns det fortfarande en hel del grusvägar och det var ju extra roligt när man körde en framhjulsdriven bil med massor av rallymeriter i generna. Tyvärr fanns de generna bara i bilen, inte i föraren, det vill säga mig.



I den sista av en serie kurvor bestämde sig bilen för att nu fick det fanimej vara nog. Den tog över kommandot och brydde sig inte alls om mina försök att avvärja det som sedan hände.
Istället för att gå rakt fram som jag föreslog, gled bilen oändligt sakta på tvären mot ett dike. Den nöjde sig inte med det, utan den började även kana ner i själva diket.
Som om inte det skulle räcka välte den sedan över på sidan och delvis på taket som syns på bilden ovan.
Där satt vi, eller snarare hängde, upp och ner i bältena och kände oss rätt dumma. Framför allt jag. Alla grejer vi haft med oss i bilen låg uppe i taket.
Vi satte händerna i taket, knäppte loss oss och klättrade ut. Vilket inte var helt lätt. En bildörr är fruktansvärt tung att öppna i den där vinkeln och det enda vi hade att ta spjärn emot var den andra dörren.
Så småningom fick vi tag i en bonde som hjälpte oss med traktorn att välta bilen rätt och dra upp den ur diket. Han skjutsade oss också till en mack där vi kunde fylla på reservdunken, för all bensin hade runnit ut när bilen låg i diket.
Vi berättade på ett skonsamt sätt för kompisens mamma vad som hade hänt och hon tog det ganska bra. Det är väl möjligt att vi överdrev dramatiken lite så att hon mest var tacksam att vi hade klarat oss.
Bilen hade bara fått några ganska mjuka bucklor så dem kunde vi knacka ut med händerna när vi tagit bort delar av klädseln inuti.
SAAB byggde starka bilar på den tiden.