nikkodango

Jag tjänade inga stora pengar på min förra modespaning, så jag försöker igen. Här har jag på mig ett par Gul&Blå-jeans, modell TT. Det är fruktansvärt dyra jeans, de kostar 169 kr och man köper dem i den jätteballa butiken i Birger Jarlspassagen  vid Norrmalmstorg.  När man kommer hem med dem lägger man dem i badkaret och skrubbar dem med en rotborste. Dels för att få lite slitagekänsla och dels för att få det sista krympet så att de blir riktigt tajta. För att få dem på sig lägger man sig på sängen, går upp i brygga, drar in magen, håller andan och tar i för kung och fosterland för att få ihop en knapp i taget. Som jämförelse kostar ett par vanliga jeans 69 kr.

Skjortan är i något svettfrämjande syntetmaterial och kostar förmodligen 29:90 på Konsum. På fötterna ser vi ett par eleganta sandaler i skinnmönstrad plast utanpå ett par vita tubsockor.

Det här är naturligtvis också från 1973, som de senaste inläggen. Jag och två klasskompisar tågluffade och avverkade nio länder på 28 dagar.

Kameran som så elegant dinglar i en rem från axeln är en Leica M3 med normaloptik Elmar 2.8/50 och exponeringsmätare Leicameter MR. Ett kit som man idag skulle få ge cirka 15 000 kr för. Begagnat.

Trots allt detta så är nästan bakgrunden det mest intressanta i den här bilden. Den ät tagen vid Rhône’s strand i Avignon i södra Frankrike, och bron man ser i bakgrunden är den som man sjunger om i den franska visan ”Sur le pont d’Avignon”. Den har bland annat sjungits in av Mireille Mathieu, som ju faktiskt kommer från Avignon.

Bron heter egentligen Pont Saint-Bénezet och förband Avignon med Villeneuve-les-Avignon på den vänstra stranden. Den byggdes av romarna mellan 1171 och 1185. Den förstördes vid en kraftig översvämning 1668. Idag finns bara fyra av de ursprungliga 22 valven kvar.

Frankrikes nationaldag den 14 juli firades även 1973 som brukligt med bland annat parader längs Champs Elysée. Jag och mina reskamrater intresserade oss inte för den officiella pompan och ståten, utan som de känsliga konstnärssjälar vi var fokuserade vi istället på detaljer runt omkring.

Det låter väl bra? I själva verket är det en förskönande omskrivning för att vi irrade omkring i denna gigantiska stad och kom fram så sent att vi missade hela skiten.

Filmen Schakalen med Edward Fox i titelrollen hade premiär senare samma år. Den handlar om ett planerat attentat mot de Gaulle.  Slutscenerna i den utspelar sig på något som heter Invalidernas Dag eller nåt sånt. Dock firas inte denna dag med så stora parader så de scenerna är filmade just på nationaldagsfirandet. Om det var det här årets firande eller året innan vet jag dock inte.

På kvällen var vi vid Sacre Coeur och tittade på fyrverkerierna. Och fnyste föraktfullt (vi var ju som sagt känsliga konstnärssjälar) åt de blåhåriga amerikanska damer som plåtade skådespelet med sina Pocket Instamaticar. Med blixt.                                                               

De här bilderna är tagna i Paris den 12 eller 13 juli 1973. Jag är ganska bergis på att det inte var den 14, för då var det nationaldag och vi var vid Champs-Elysses och Place Charles de Gaulle (den hade nyligen blivit omdöpt från Place de L'etoile, nu kanske den har fått tillbaka det gamla namnet) och tittade på paraderna. Det var sista året som president Pompidou levde. Första dagen (eller andra) i Paris skulle vi ut och se på stan. Vi promenerade. Inte så långt från vårt hotell såg vi den här klädbutiken som uppenbarligen hade brunnit.

 Om det hade skett dagen innan eller en vecka innan hade vi ingen aning om. Någon av de andra killarna upplyste oss om att gatan, Rue St. Martin, var en känd modegata. Jag vet fortfarande inte om det verkligen var så. När jag kom hem och gick igenom alla bilder jag tagit under resan stönade jag lätt besvärat över att slösat så mycket film på det här motivet. Varje gång jag har visat bilderna eller tittat på dem själv har jagt de här åt sidan och tyckt att de var ointressanta.

Men nu, 36 år senare, när jag sitter och scannar bilderna upptäcker jag vardagsdramatiken i dem. Jag spekulerar i vilka personerna är och vad de gör nu om de fortfarande lever. Kroppsspråket säger mig att den något äldre kvinnan är föreståndare eller något slags chef. Den yngre som hon pratar med är förmodligen hennes mest förtrogna medarbetare. Hon blev säkert chef senare.

 Killarna som röjer är inte ett dugg imponerade av de båda damerna. De vill bara göra sitt jobb och få sina franc utan att kärringarna lägger sig i deras arbete. Sen kommer advokaten eller försäkringsbolagets värderingsman traskande med stora kliv och portföljen i ett stadigt grepp.

Allt det där är bara skulationer. Det jag vet är att företaget finns kvar än idag och ligger på samma adress. Det har jag kollat på Internet.

Jag återkommer senare med bilder från nationaldagsfirandet en eller om det nu var två dagar senare